The long hours on the trail soon boored the Imperial guardsmen who did their best to stave it off but tuning up in a song fitting to the scene. The song itself was ancient even before the first Imperials had arrived in the lexicon and by now it's orgins were long forgotten.
"Nu grönskar det i dalens famn
Nu doftar äng och lid
Kom med, kom med på vandringsfärd
I vårens glada tid
Var dag är som en gyllne skål
Till bredden fylld med vin
Så drick min vän, drick sol och doft
Ty dagen den är din
Så drick min vän, drick sol och doft
Ty dagen den är din
Långt bort från stadens gråa hus
Vi glatt vår kosa styr
Och följer vägens vita band
Mot ljusa äventyr
Med öppna ögon låt oss se
På livets rikedom
Som gror och sjuder överallt
Där våren går i blom
Som gror och sjuder överallt
Där våren går i blom
Nu grönskar det i dalens famn
Nu doftar äng och lid
Kom med, kom med på vandringsfärd
I vårens glada tid
Var dag är som en gyllne skål
Till bredden fylld med vin
Så drick min vän, drick sol och doft
Ty dagen den är din
Så drick min vän, drick sol och doft
Ty dagen den är din
Så drick min vän, drick sol och doft
Ty dagen den är din"
As the song ended, the caravan were coming up towards a part of the trail that by it's layout alone sent shivers up the spine of the colonel and the more experienced guardsmen. From both sides, two steep ridges were coming ever closer to the trail that started to go down into a ravine, half way up the slopes, the ridges was covered in tall, dense undergrowth and closer to the trail, the growth seemed to have been cut down by hand, leaving no cover for almost 50 yards on either side. It reeked of ambush and the Imperials quickly made sure their armours would start in a moment's notice and that all weapons would work as intended, no ammo belts twisted, no rounds out of place, sights at default, back-flow valves for the flamer ok, pilot light and ignition working.